Det är inget fel på att bli rik (i pengar). Det är faktiskt något jag föreslår att alla borde bli och det går att skriva ett helt inlägg om det också. Men rikedom är olika för alla och om jag lärt mig något under livet så är det att tid är en bristvara och du får aldrig tillbaka vissa perioder i livet. Så vänta med att bli rik
De flesta tips från sparekonomer och diverse gurus i sparvärlden har alla ett gemensamt tips för att bli rik. Börja spara tidigt. Varje krona kommer vara värd x gånger pengarna om 40 år.
”Köp inte ditt kaffe från Starbucks!” skriker Sparekonomerna. ”500:- per månad kommer att kosta dig
2 340 000 på 40 år!”
”Sätt varje onödig krona i dina indexfonder!” ropar FIRE-rörelsens högt. ”Varje dollar som spenderas nu driver bara din pension längre fram i i tiden.”
Rik på vadå? Pengar? Ska du offra din ungdom bara för att vid 40 kunna ha 10 miljoner i kapital?
Vad gör det om du väntar tills du är 55? Eller varför ska du över huvud taget ha så mycket pengar?
Du kan inte äta pengar, du kan inte andas dem och du kan inte ha sex med dem. Pengar i sig kan inte underhålla dig. De kan inte få dig att skratta, gråta eller le. Enbart pengar kan inte ge dig fina minnen.
Du kan inte bilda en relation med pengar (många har försökt, men pengar ger aldrig tillbaka den kärlek som de får). Pengar är i sig själva chockerande värdelösa. Men pengar kan bytas ut mot något oändligt värdefullt: upplevelser.
Om pengar helt enkelt var ett spel vi spelar och slutmålet var att ha det största beloppet, så borde varje extra krona investeras på aktiemarknaden. Självklart borde du då välja att hoppa över take-away kaffe varje dag. Men att investera är inte ett spel där siffrorna bara ökar. Att Investera är bara en del av våra liv.
Tidens värde av pengar VS Pengars värde av tid
Tidens värde av pengar är att om du skjuter upp dina utgifter kommer det att öka värdet på din portfölj över tid. Skjut upp alla utgifter så länge som möjligt för att ha så mycket pengar som möjligt på obestämd tid i framtiden.
Men vi har inte obegränsat med tid. För att få hela bilden av förhållandet mellan pengar och tid måste du vända på ekvationen. Tidens värde av pengar kan visa oss hur mycket värdet av en investering kommer att förändras mellan två tidpunkter. Men pengars värde av tid visar oss hur mycket tid vi har kvar att byta ut pengarna mot en upplevelse. Medan pengar tenderar att öka med tiden, tenderar tiden att minska med pengar.
Pengar tjänar därför ett syfte: att bytas mot upplevelser. Skillnaden är om du tänker byta ut dessa kronor mot upplevelser nu eller senare i livet. Dina pengar kan växa med tiden men din möjlighet att byta ut dessa pengar mot upplevelser, minskar.
Och det är därför extrem sparsamhet är så farlig: det leder till att du offrar otaliga upplevelser tidigt i ditt liv, för att sen försöka trycka in dem under senare delen av livet. De upplevelser som är tillgängliga för dig vid 25 kommer inte att vara tillgängliga för dig vid 55, och även om de är det, kommer du inte att få samma glädje av dem. Om du fokuserar för mycket på att investera för pensionen i 20-årsåldern kommer du att gå miste om otroliga upplevelser som du inte kan få tillbaka.
Det är detta vi människor missar. Vi tröstar oss i tanken att vi kan ”göra det senare. Vad ”det” nu än är.
Men att beröva dig själv nuvarande äventyr genom att kasta varenda krona i aktiefonder är lika dumt som att slösa vartenda öre på spel, coca-cola och pizza. Du kan ägna hela ditt liv åt att avstå från det roliga bara för att inse, alldeles för sent, att du har mer pengar än du behöver, och att du missade några av dina bästa möjligheter att spendera dem.
Bill Perkins som skrivit boken ”Die With Zero” är en hedgefondförvaltare, affärsman, filmproducent och professionell pokerspelare.
Bokens budskap är: Du bör spendera dina pengar på de upplevelser som du njuter mest av under ditt liv så att du kan “Die with zero”. För att göra detta så bra som möjligt måste du förstå att olika upplevelser kommer att ge dig olika värden vid olika tillfällen i ditt liv.
Tidigt i boken skriver Perkins om när hans rumskamrat tog det impulsiva beslutet att ta tre månaders ledigt från jobbet för att backpacka i Europa:
When I was in my early twenties, my roommate at the time, Jason Ruffo, decided to take about three months off from work to go on a backpacking trip to Europe. This is the same friend with whom I was splitting the rent on a pizza-oven-size apartment in Manhattan: We were both screen clerks making about $18,000 a year.
To make a trip like that a reality, Jason would have to put his job on hold—and he’d have to borrow about ten grand from the only person who would lend him that much money: a loan shark.
I said to Jason, “Are you crazy? Borrowing money from a loan shark? You’ll get your legs broken!” I wasn’t worried only about Jason’s physical safety. Going off to Europe meant that Jason would also miss out on opportunities for advancement in his job. To me, the idea of doing something like that was as foreign as going to the moon. No way was I going to go with him.
But Jason was determined, so off he flew to London, both nervous and excited about traveling alone with a Eurail pass and no set schedule. When he came back a few months later, there was no discernible difference between his income and mine—but the pictures and stories of his experiences showed that he was infinitely richer for having gone.
As he met locals and young travelers from all over, he learned more about himself and other people and cultures and felt his world opening up. His stories of the interesting cultures he’d seen and the connections he had made were so amazing, I felt pretty envious—and regretful that I hadn’t gone.
As time passed, that feeling of regret only grew. When I finally went to Europe, at age 30, it was too late: I was already a tad too old and too bougie to stay in youth hostels and hang out with a bunch of 24-year-olds. Plus, by the time I was 30, I had many more responsibilities than I’d had in my early twenties, which made it that much harder to take months off for travel.
I finally, unfortunately, had to conclude that I should have just gone earlier. Like me, Jason knows he timed that European trip exactly right. “I wouldn’t enjoy sleeping in a youth hostel with 20 guys on a shitty bunk bed now, and I wouldn’t enjoy carrying a 60-pound backpack around on trains and through the streets.” But unlike me, he actually took the trip, so he doesn’t have to live with second thoughts. In fact, despite the high-interest loan, he has the opposite of regret about the expense. “Whatever I paid, I feel it was a bargain because of the life experiences I gained,” he tells me
– BILL PERKINS: DIE WITH ZERO
Det som fastnar mest här för mig här är:
”As time passed, that feeling of regret only grew. When I finally went to Europe, at age 30, it was too late: I was already a tad too old and too bougie to stay in youth hostels and hang out with a bunch of 24-year-olds. Plus, by the time I was 30, I had many more responsibilities than I’d had in my early twenties, which made it that much harder to take months off for travel.”
Det är konstigt att tänka på att man åldras ifrån vissa möjligheter, men tiden för oss att njuta av de flesta upplevelser är faktiskt kortare än vi tror.
Fortsättning från boken:
Our ability to enjoy different kinds of experiences changes throughout our lifetimes.
– BILL PERKINS: DIE WITH ZERO
Think about it: If your parents took you along on a tour of Italy when you were a toddler, how much did you get out of that expensive vacation, besides maybe a lifelong love of gelato? Or consider the other extreme: How much do you think you’ll enjoy climbing Rome’s Spanish Steps when you’re in your nineties—assuming you’ll still be alive and able to climb them at all by then?
As the title of one economics journal article put it, “What Good Is Wealth Without Health?” In other words, to get the most out of your time and money, timing matters. So to increase your overall lifetime fulfillment, it’s important to have each experience at the right age.
”What good is wealth without health” Detta skrev jag en del om i mitt förra inlägg: Sex typer av rikdeom
Såklart är resor och spännande upplevelser inte något du ”bara” kan göra som ung, men en viss typ av resor är faktiskt bara tillgängliga när du är ung. Tre månader är lika lång tid vid 25 som det är vid 55. Men vad du kan göra med de tre månaderna vid 25 är väldigt annorlunda mot vad det är vid 55.
De billiga, äventyrliga, adrenalinkick-resorna som du upplever när du åker från land till land med buss och tåg, där främlingar blir vänner på några timmar. De långa nätterna med vänner när man ramlar runt på stan eller hemma hos någon okänd människa. Små impulsresor till andra städer där man bara släpper allt och gör vad man vill. Tidsspannet för dessa upplevelser varar inte länge.
Resor blir senare i livet mer planerade och familjevänliga. Och det är inget fel med det! Jag tänker visa mina barn många platser i världen och njuta av det. Men det blir inte samma resor som jag gjorde i 20-års åldern. Och om du avstår från dessa upplevelser i 20-årsåldern kan du inte få tillbaka dem.
När du når pensionsåldern kanske du har tid att resa fritt, men du kommer inte att orka ta dig ut och upptäcka allt på samma sätt. Det blir mer kultur och historia. Och det är inget fel med detta heller! Men det blir inte samma resor som i 20-års åldern.
Den vanliga motiveringen för att inte resa när du är ung är, ”jag skulle gärna resa, men jag är fattig” Såklart kommer du inte att ha lika mycket pengar vid 23 som du har vid 53. Men resor är inte dyrt när du är ung. Vandrarhem, nattåg/buss, laga egna måltider, billig snabbmat och flyg och tågbiljetter köper du när det är billigt.
- Jag bodde på vandrarhem i Australien i tre månader med en budget på 40 000, som inkluderade ett flyg tur och retur mellan två städer och en hop on hop off buss från söder till norr. (Budgeten sprängdes ordentligt men det bestämde vi oss för där och då)
- Du kan flyga tur och retur till Bangkok för 8000:- nästa månad och spendera 50:- per natt på logi i sex veckor.
- Du kan åka tåg med interrailkort i två veckor i Europa för 5000:- och uppleva en massa städer och bo billigt på vandrarhem.
När du reser ung är allt ett äventyr. Du behöver ingen plan. Du kan åka fel, du kommer att göra många dumma saker, träffa många fascinerande människor och få många häftiga historier och minnen som leder till roligare samtalsämnen än ”Hur går din vecka?” ”Vad jobbar du med?” ”Lång dag på kontoret?”
Jag har aldrig träffat någon som ångrat att de reste i sin ungdom, men jag har träffat massor av människor som ångrat att de inte gjorde det.
Jag håller med Henry David Thoreau som sa: ”Det är vansinnigt att vi har normaliserat att spendera den bästa delen av ens liv på att tjäna pengar för att kunna njuta av en tvivelaktig frihet under den minst värdefulla delen av det.”
Jag tror inte att allas drömupplevelse är en backpackresa i Australien. Ärligt talat skulle det vara ett helvete för vissa människor, oavsett ålder. Men jag tror att alla har drömupplevelser som unga och det här inlägget handlar inte bara om att ”resa”. Byt ut ”resa” mot just det du drömmer om och sätt igång.
Be kind
/Tokyo